Lustigt egentligen, när man är på väg att få något värdefullt, något man länge velat ha, så blir man plötsligt ängslig för att ta emot det. Folk vill inget hellre än att bli insläppta i någon annans allra innersta. Alla vill släppa in någon i sitt allra innersta. Alla känner vi oss så ensamma innombords att vår högsta önskan är att låta någon annan ta del av vårt hemligaste väsen, för först då upphör vi att vara ensamma. Är inte det vad vi alla längtar efter? Och ändå, när erbjudandet kommer är det skrämmade, för tänk om vi inte kan leva upp till förväntningarna hos den som vill skänka oss gåvan? Och skrämmande eftersom man vet att om man tar emot en sådan gåva innebär det att man vill - kanske förväntas - ge en liknande gåva i sin tur. Vilket innebär att ge bort sitt allra innersta. Och vad kan vara mer skrämmade än det?