Gårdagen spenderade jag med min bästavän. Jag var med henne, hon var med mig. Men ändå satt vi där som två ufon och klagade på livet. Vi är bra på det, att klaga. Men vi är dubbelt så bra på att skratta. Varför lät vi inte skrattet ta över allt det gråa och tråkiga? Vi frågade oss sjävla men fick inget svar, det var nog det gråa som pratade. En gång är ingen gång camilla, tack för att jag har dig.