Det var så jobbigt att se morfar i sin fina kostym med vit slips och ännu jobbigare när mamma började gråta genom att bara se honom, men jag lyckades hålla tårarna inne tills jag tog ett steg in i kapellet och såg kistan. Då rasade muren och inte bara för mig. Alla fina sånger som morfar valt ut till mormor och alla blommor som vackert låg kring den vita kistan. Och med låten anthem spelandes på orgel i bakgrunden när vi alla gick fram och la röda rosor på hennes kista och sa ett sista hejdå så värkte det i hela kroppen. Allas ögon fyllda med tårar, alla som jag älskar allra mest var sårade. Vi saknar dig så mycket mormor
och det kommer vi göra föralltid.