Det känns konstigt, att inte veta vem du är längre. Att inse att jag verkligen inte känner dig, vet inte hur du mår eller vad du gör. Vet inte vad som händer i ditt liv. Vi har hamnat där vi sa att vi aldrig skulle vara. Känns som ett helt annat liv. Jag har mina vänner och du har dina. Det hade vi förut också, bara det att då hade vi också varandra. Men det är skönt att komma ifrån att tänka på det varje dag. Nu slår det mig bara ibland men det gör inte mindre ont för det. Klumpen i magen ligger kvar, hålet i hjärtat är inte helt ihop pusslat än. Förut var det ditt namn som spred värme runt om i kroppen nu känns det bara främmande, en främlings namn. Det som förut hade betydelse är numera oviktigt. Jag vill inte och orkar inte längre bry mig, det gör bara ont, och jag hoppas att jag nångång kommer kunna sluta..

Det känns fel och det är fel att säga att vår tid är över. Men det är över att få träffa dig fem dagar i veckan. Det har varit så i nio år nu. Fem dagar i veckan kommer nu bli kanske två kvällar i veckan på träningar. Det är inte samma sak. Absolut inte samma sak. Jag saknar dig redan. Efter bara en vecka från skolan. Stephanie, du har fått mig så glad på senaste. Du har räddat mig från att ge upp många gånger. Jag finns här, precis som förut, det lovar jag. Jag älskar dig.

Kommer väll förstå en dag att det var ett misstag,
ljög för mig själv för att inte verka svag..

Du är en sådan människa som bara får en att hoppa av glädje. Det är obeskrivligt. Men en sak kan jag säga säkert; du är den bästa jag har och jag tänker aldrig släppa taget. Jag älskar dig, glöm aldrig det!