Jag sitter och kollar på ett speciellt foto. Ett foto från i somras. Det är min syster, hennes bästevän, jag och min trogne vän emma. Det var underbart väder och vi lekte med sånna där madrasser i vattnet. Alla skrattade och det var äkta glädje. Att se att dessa skratt fastnat på bild gör mig glad inuti. Jag älskar den bilden och jag älskar människorna på bilden som alltid får mig glad. Speciellt du emma. Även fast vårat avstånd gör att vi inte ses så ofta så är det som vi ses varje dag när vi väl träffas. Och du förgyller mina två/tre veckor ute i skärgården varje sommar. Jag är glad att jag har en vän som dig. Jag längtar till sommaren när det bara blir du och jag för ett tag. Och tack för att just du fick mig glad i denna stund.

Men ändå så händer det. Det som en gång i tiden var så långt borta. Det som nu är ens vardag.

Allt som förut kändes som en självklarhet är borta. Känner mig osäkert till allting. Jag har ingen aning vad jag ska göra. Jag har lust att åka iväg ett tag. En vecka eller två, bara bort från allting. Tänka på annat, på ingenting. Men jag behöver dig, din hjälp, ditt stöd som alltid fanns där. Var är du nu?

Jag förstår inte hur jag ska kunna förstå mig på mig själv. Det finns så mycket att förstå sig på att det blir för mycket att förstå sig på. En enda dag och hela mitt liv vänds upp och ner, bak och fram, ut och in.