Och det ska jag göra imorgon, ska börja om. Måste det. Jag har känt mig frånvarande från mig själv under några veckor nu och jag vet egentligen inte varför, kände väll att jag behövde tänka. Så jag stängde av omvärlden. Dumt val. Tiden rullade på utanför mitt skal och jag hann inte med. Imorgon startar jag om. Kliver ur mitt skal och börjar leva igen.

När alla bitar faller i kras och man vet inte hur man ska bygga ihop det igen.

allt börjar försvinna och jag vet inte varför..

Lustigt egentligen, när man är på väg att få något värdefullt, något man länge velat ha, så blir man plötsligt ängslig för att ta emot det. Folk vill inget hellre än att bli insläppta i någon annans allra innersta. Alla vill släppa in någon i sitt allra innersta. Alla känner vi oss så ensamma innombords att vår högsta önskan är att låta någon annan ta del av vårt hemligaste väsen, för först då upphör vi att vara ensamma. Är inte det vad vi alla längtar efter? Och ändå, när erbjudandet kommer är det skrämmade, för tänk om vi inte kan leva upp till förväntningarna hos den som vill skänka oss gåvan? Och skrämmande eftersom man vet att om man tar emot en sådan gåva innebär det att man vill - kanske förväntas - ge en liknande gåva i sin tur. Vilket innebär att ge bort sitt allra innersta. Och vad kan vara mer skrämmade än det?

Måste ni !? ..

ps. Blev fem matcher spelade idag. Åkte ut mot aik i semin. Godnatt. ds

Det är svårt. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

tack.

Jag är inte glad för det.
Jag är inte ledsen.
Det känns bara tomt..